Studieavgifter nödvändigt för ökad konkurrenskraft

I fredags lämnade regeringen över propositionen konkurrera med kvalitet - studieavgifter för utländska studenter till riksdagen. I förslaget föreslås som tidigare meddelats att de studenter som kommer utanför EES som så kallade free-movers, alltså inte via utbytesavtal, ska betala studieavgifter. Avgiftsfrågan har väckt blandade känslor, inom vissa kretsar mer upprörda än andra. Framförallt hävdas att internationaliseringen är hotad genom att vi kommer att tappa en stor mängd studenter som helt enkelt inte har råd att studera här. Att de som kommer hit inte har råd att studera här är inte sant. Många har råd men de vill inte betala för att utbilda sig här.

I en artikel som Sveriges radio publicerat beskriver en rektor för en mindre svensk högskola att deras undersökningar visar att bara 5 % av deras internationella studenter är beredda att betala för sina studier. För att "bekräfta" tappet av studenter intervjuas vidare en pakistansk student vid högskolan som uttrycker att han skulle betala om han kom in på något väldigt bra universitet men inte här?!

I en undersökning som United Minds och HSV gjort skulle 78 % av studenterna från Asien rekommendera en utbildning I Sverige men bara 32 % om den var avgiftsbelagd. Oviljan att betala uppges vara på grund av bland annat dåligt upplägg på kurserna, för låga krav och att lärarna är för dåliga på engelska. Dessutom förutsätter man att kvaliteten är sämre eftersom den är avgiftsfri. Det ger anledning att tro att det inte är de mest motiverade och kvalificerade studenterna som kommer hit. De väljer istället att bedriva sina studier någon annanstans, ofta i länder med studieavgifter.

Problemen bottnar alltså inte i att man inte har råd att studera här, utan att många utbildningar saknar marknadsvärde. De utbildningar som är konkurrenskraftiga kommer inte ha några problem att rekrytera studenter som betalar för sin utbildning, precis som de skulle gjort om de istället valt att studera i till exempel England, USA eller Australien. De som inte är konkurrenskraftiga måste utvärdera sig själva och fundera över hur de ska positionera sig och bli konkurrenskraftiga.

Vi behöver ha internationella studenter för att hålla en hög kvalitet i den högre utbildningen. Jag tror och hoppas att vi kan åtgärda de brister som idag finns i det svenska utbidlningssystemet och som gör att inresande studenter inte vill betala för att utbilda sig här. Lyckas vi med det kommer vi öka vår konkurrenskraft och bli en global utbildningsaktör att räkna med.

Språk - nyckeln till framgång

I onsdags morse var jag på ett seminarium där Martin Ingvar, framstående hjärnforskare vid Karolinska institutet, höll ett fullständigt briljant föredrag om barns språkutveckling och tidig språkinlärning. Läs gärna en av honom signerad artikel på DN Opinion .

Han återgav skrämmande information som ytterligare bekräftar min bild av att skolan på många håll misslyckats med sitt uppdrag.

Uppemot 40 % av de elever som börjar i fjärde klass idag har så dåliga språkkunskaper att de inte ens borde blivit uppflyttade från första till andra klass. Problemet följer med uppåt i åldrarna om det inte åtgärdas i ett tidigt skede.

Exempelvis har bara 25 % av eleverna på fordonstekniska programmet på gymnasiet nått en nivå i språkutvecklingen som förmår dem att läsa omkring 100 ord per minut. Det innebär att de med nöd och näppe kan följa textremsan på TV vilket motsvarar vad man förväntas klara av i fjärde klass. Övriga 75 % har inte ens uppnått den nivån. Trots detta har eleverna gått ut nian med svagt godkänt betyg. Det finns lärare där ute som borde skämmas för detta.

Undersökningar visar vidare att barn som i fjärde klass är svaga i språk kommer att gå ut nian med minst ett betyg i icke godkänt. Och precis som Martin Ingvar så rätt konstaterade: skolan får fem års förvarning om att en elev kommer att gå ut med minst ett betyg i icke godkänt och ändå görs inget. Sedan förvånas vi över att var fjärde person idag har så bristande språkkunskaper att de har svårt att läsa en dagstidning.

Därför gjorde det mig extra glad att läsa att regeringen i propositionen "Bäst i klassen - en ny lärarutbildning" tydligare än idag fokuserar på läs- och skrivutveckling för yngre barn som en bland flera för lärarutbildningen kvalitetshöjande åtgärder.

Alla har rätt till att få ett adekvat språk. Jag är en stark angängare av att goda språkkunskaper är nödvändiga. De stärker människors konkurrenskraft. Efter Ingvars seminarium är jag ännu mer övertygad. Språk är nyckeln till framgång.

Inspirerad och klar

Det har varit en minst sagt fullbokad helg. I lördags hade SATS sin årliga inspirationsdag. Det var första gången jag var med. Träning, föreläsningar och diverse uppträdanden fyllde dagen som var riktigt bra arrangerad. Alla medlemmar var iklädda sitt respektive centers egna upptryckta t-shirt (jag tackar min lyckliga stjärna att vår färg var svart med tanke på rosachocken beskriven nedan).



Sats X som var dagens eventklass visade sig vara en höjdare men den absoluta höjdpunkten var nog ändå ett uppträdande av SATS kids som var jätteduktiga. Efter avslutat framträdande fick en av de två killarna som var med frågan om det inte var lite konstigt att det var så få killar med, och om det var för att det var lite larvigt? (frågan var lite märkligt formulerad men hon ställde den givetvis för att få ett "nej det är inte larvigt, det är jättekul") Lillkillen reagerade däremot med uppenbar irritation, spärrade ögonen i henne och tittade på henne som om hon inte var klok. En helt oslagbart rolig syn. Han tyckte verkligen det var en ofantligt dum fråga och gav ett surt svar tillbaka. Förolämpa inte en åttaåring!



Dagens tema var rosa. Inte för alla men för mig. Jag fick för mig att jag skulle köpa nya träningsbyxor i fredags och tog en sväng på NK där de hade mina favoritmodeller i en annan färg än svart vilket aldrig hänt förut. Jag trodde i alla fall att de var korallrödda och tyckte det var rätt fräckt. När jag sedan kom ut i ljuset i lördags morse, iklädd mina nya byxor insåg jag att de inte var korallröda utan så chockrosa något bara kan vara. Som grädde på moset fick jag ett par lika chockrosa Nikeskor. Jag var i alla fall färggrann. Och ingen hade likadana byxor:). Fler lär dock ha för jag fick många frågor om var jag köpt dem.

Dagens rosa tema övergick i alla fall till rött tema. Vårt centers association till rött blev jag varse för några veckor sedan jag fick ett mail där det stod att vi har två förslag till teman att välja mellan - hot like chilli eller röda blodkroppar. Det senare skulle innebära att gå omkring i röd kroppsstrumpa vilket i mitt fall inte inte skulle hända i den här livstiden. Valet föll i alla fall till slut på hot like chilli. Team Leadingö var således rödklädda och prydligt pyntade med chillifrukter. Jag är numera smärtsamt medveten om att för mycket chilli i en grupp som sitter tillsammans kan framkalla stora nysattacker.

Hur som helst så var det en häftig känsla att se hordar med människor komma upp längs vägen till kvällens event i olika tolkningar av rött. Djävular, kroppsmålningar, 1700-tals klänningar, hattar, masker, fotbollslag, baywatch (givetvis), tomtar och flaggor(ett danskt center som kom lindrigt undan det här året genom att de kunde svepa in sig i sin landsflagga). Hade jag inte bara haft en kuvertväska hade jag tagit med mig kameran in men det kändes bara bökigt. Ska försöka sno bilder av de som fotade.

Var med fram till elva ungefär. Knappt jag vågar erkänna mitt löpnörderi men jag springer på söndagmorgnarna och försöker hålla hårt på det. Jag kommer helt enkelt inte ut på långpass annars. Ett och ett halvt glas vin och en trevlig kväll senare bestämde jag mig alltså för att det var sängdags för mig och åkte hem.

Pigg och glad vaknade jag halv nio och stack ut och sprang 18 km. Kändes rätt bra trots en envis träningsvärk från gårdagens träning i Globen. Hittade dessutom två intressanta människor att prata med under tiden jag sprang. Det gjorde att tiden gick betydligt fortare än vanligt. Ena mannen belv dock rätt sliten sista kilometerna. Han hade gått upp i en snabbare grupp medan jag hade gått ner i en långsammare grupp vilket innebar att jag var rätt pigg hela vägen. Det var inte han. Sista biten lät jag honom flåsa ifred och nöjde mig med att plugga in öronlurarna istället för att terrorisera honom med frågor:)

Nej nu ska jag och träningsvärken äta godis och bekanta oss med soffan.

Mer resurser är inte alltid lösningen

Efter månader av bloggtorka är det dags att börja skriva igen. Känslan av att förlora integriteten har väl varit ett motstånd till att tycka i en form som jag vet kan läsas av utomstående men skit samma.

I går morse var jag på SFS seminarium under vilket de skulle presentera sitt kvalitetsmanifest. Deras linje är tydlig. Tre huvudpunkter varpå alla innefattar mer resurser. Det ger ökad kvalitet menar man.

Jag tackade dessutom ja till att vara med i panelen och pratade med moderatorn i förrgår kväll, alltså kvällen innan seminariet skulle äga rum. Jag var tydlig med att jag inte ville bli inblandad i frågor kring sjukförsäkringssystemet som inte ligger på mitt bord eller social snedrekrytering som jag på förhand visste skulle tas upp av andra i panelen. Istället ville jag beröra varför vi inte tror att ökade resurser är lösningen på den högre utbildningens kvalitetsproblem.

När moderatorn därför bad mig att kommentera social snedrekrytering blev jag irriterad. Jag tycker det är snudd på respektlöst. Hon kunde bett mig kommentera vad som helst annat så som om studiemedlet som inte behöver höjas, i alla fall inte generellt, eller om grundutbildningens resurser för vilka vi efterfrågar en mer transparent redovisning, eller kring det nya kvalitetssystemet som vi tycker brister, eller om hobbykurserna som är ett resultat av ett bristande befintligt resurstilldelningssystem. Det gjorde hon inte.

Hon frågade visserligen vilka som skulle vara nästa mandatperiods prioriterade kvalitetsfrågor men min (faktiskt) förberedda struktur på upplägg försvann delvis på grund av irritationen. Dessutom reagerade jag emot att de medverkande skulle tydliggöra hur de ställde sig i olika frågor genom att ställa oss på led till höger eller vänster i rummet utan egentlig möjlighet att motivera varför vi intog en viss position. En mycket kort kommentar från alla i panelen hade varit på sin plats. Därför tänkte jag kommentera här istället.

Det är naturligtvis inte så att resursfrågan inte är viktigt och det behövs definitift en kvalitetsreform där fokus förflyttas från kvantitet till kvalitet. Det går däremot inte att sätta likhetstecken mellan ökade resurser och ökad kvalitet. Den rätta vägen att gå är att först se över fördelningen och användningen av befintliga resurser och ifall de kan användas mer effektivt. Det kan de. Lärosätenas interna resursfördelning måste effektiviseras innan det är motiverat att efterfråga ökade anslag.

Det finns till exempel gott om exempel på instituitioner med utbildningar som är för små för att de ska vara ekonomiskt försvarbara att driva. Dessa sväljer resurser från större utbildningar som istället får agera kassakor. Den utbildning som är kassako får givetvis sämre kvalitet till följd av minskade resurser. Fördela resurserna bättre och satsa på att blir riktigt bra på ett färre antal utbildningar istället för ett halvbra stort utbud.

Efterfrågan från studenterna är viktigast menar både SFS och läosätena. Jag håller inte med. Arbetsmarknadens behov måste få större tyngd för dimensioneringen. Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart att år efter år att utbilda ungdomar rakt ut i arbetslöshet. Dessutom är det uppenbart att studenternas intressen inte alltid är lika viktigt. Med tanke på de många utbildningar som inte examinerar fler än en handfull personer per år blir det svårt att åberopa att de finns kvar på grund av ett stort intresse från studenter. Om varken intresse hos studenterna eller efterfrågan i arbetslivet finns, vad är då nyttan med utbildningen?

Vad gäller SFS krav på en ökning av studiemedlet bör påpekas brister i den budget SFS använder när de beräknar nödvändig storlek på studiestödet. Bland annat menar man att kurslitteraturen kostar 770 kronor per månad. En av de dyraste utbildningarna litteraturmässigt är juristutbidningen där den dyraste terminen är den då man läser processrätt. En snabb uträkning visar att kostnaden för de åtta böcker man behöver i nypris skulle uppgå till mellan 1900 och 2500 kronor (beroende på inköpsställe). Elkostnaden för studenter beräknas uppgå till 260 kronor i månaden vilket motsvarar vad jag haft i mina två senaste lägenheter som varit strax över 60 kvadrat. Min erfarenhet är att studentrummen inte är så stora. Slutligen menar man att lokaltrafik uppgår till 640 kronor per månad. I Stockholm kostar ett periodkort för en student mellan den 1 januari till den 11 juni 2400 kronor. Det är ca 450 kronor per månad. I Skåne är motsvarande kostnad ca 550 kronor. Att föreslå en studiemedelshöjning baserat på en så otillförlitlig budget är inte motiverat.

Svenska studenter är generellt bland de mest skuldsatta i världen, trots att utbildningen är avgiftsfri. Svenska studenter anses i internationella jämförelser ha en bra ekonomi, men är mest missnöjda. Svenska studenter jobbar minst extra men lägger ner relativt lite tid på sina studier. Svenska studenter är förhållandevis gamla när de etablerar sig i arbetslivet. Det skiftar givetvis mellan och inom studentegrupper men om man nu ska generalisera är det så. Dessa fakta hade varit intressant att ta upp när nu studenternas situation ska diskuteras. Jag hade hellre sett ett förslag på hur man löser nämnda negativa trender.