Efter månader av bloggtorka är det dags att börja skriva igen. Känslan av att förlora integriteten har väl varit ett motstånd till att tycka i en form som jag vet kan läsas av utomstående men skit samma.
I går morse var jag på SFS seminarium under vilket de skulle presentera sitt kvalitetsmanifest. Deras linje är tydlig. Tre huvudpunkter varpå alla innefattar mer resurser. Det ger ökad kvalitet menar man.
Jag tackade dessutom ja till att vara med i panelen och pratade med moderatorn i förrgår kväll, alltså kvällen innan seminariet skulle äga rum. Jag var tydlig med att jag inte ville bli inblandad i frågor kring sjukförsäkringssystemet som inte ligger på mitt bord eller social snedrekrytering som jag på förhand visste skulle tas upp av andra i panelen. Istället ville jag beröra varför vi inte tror att ökade resurser är lösningen på den högre utbildningens kvalitetsproblem.
När moderatorn därför bad mig att kommentera social snedrekrytering blev jag irriterad. Jag tycker det är snudd på respektlöst. Hon kunde bett mig kommentera vad som helst annat så som om studiemedlet som inte behöver höjas, i alla fall inte generellt, eller om grundutbildningens resurser för vilka vi efterfrågar en mer transparent redovisning, eller kring det nya kvalitetssystemet som vi tycker brister, eller om hobbykurserna som är ett resultat av ett bristande befintligt resurstilldelningssystem. Det gjorde hon inte.
Hon frågade visserligen vilka som skulle vara nästa mandatperiods prioriterade kvalitetsfrågor men min (faktiskt) förberedda struktur på upplägg försvann delvis på grund av irritationen. Dessutom reagerade jag emot att de medverkande skulle tydliggöra hur de ställde sig i olika frågor genom att ställa oss på led till höger eller vänster i rummet utan egentlig möjlighet att motivera varför vi intog en viss position. En mycket kort kommentar från alla i panelen hade varit på sin plats. Därför tänkte jag kommentera här istället.
Det är naturligtvis inte så att resursfrågan inte är viktigt och det behövs definitift en kvalitetsreform där fokus förflyttas från kvantitet till kvalitet. Det går däremot inte att sätta likhetstecken mellan ökade resurser och ökad kvalitet. Den rätta vägen att gå är att först se över fördelningen och användningen av befintliga resurser och ifall de kan användas mer effektivt. Det kan de. Lärosätenas interna resursfördelning måste effektiviseras innan det är motiverat att efterfråga ökade anslag.
Det finns till exempel gott om exempel på instituitioner med utbildningar som är för små för att de ska vara ekonomiskt försvarbara att driva. Dessa sväljer resurser från större utbildningar som istället får agera kassakor. Den utbildning som är kassako får givetvis sämre kvalitet till följd av minskade resurser. Fördela resurserna bättre och satsa på att blir riktigt bra på ett färre antal utbildningar istället för ett halvbra stort utbud.
Efterfrågan från studenterna är viktigast menar både SFS och läosätena. Jag håller inte med. Arbetsmarknadens behov måste få större tyngd för dimensioneringen. Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart att år efter år att utbilda ungdomar rakt ut i arbetslöshet. Dessutom är det uppenbart att studenternas intressen inte alltid är lika viktigt. Med tanke på de många utbildningar som inte examinerar fler än en handfull personer per år blir det svårt att åberopa att de finns kvar på grund av ett stort intresse från studenter. Om varken intresse hos studenterna eller efterfrågan i arbetslivet finns, vad är då nyttan med utbildningen?
Vad gäller SFS krav på en ökning av studiemedlet bör påpekas brister i den budget SFS använder när de beräknar nödvändig storlek på studiestödet. Bland annat menar man att kurslitteraturen kostar 770 kronor per månad. En av de dyraste utbildningarna litteraturmässigt är juristutbidningen där den dyraste terminen är den då man läser processrätt. En snabb uträkning visar att kostnaden för de åtta böcker man behöver i nypris skulle uppgå till mellan 1900 och 2500 kronor (beroende på inköpsställe). Elkostnaden för studenter beräknas uppgå till 260 kronor i månaden vilket motsvarar vad jag haft i mina två senaste lägenheter som varit strax över 60 kvadrat. Min erfarenhet är att studentrummen inte är så stora. Slutligen menar man att lokaltrafik uppgår till 640 kronor per månad. I Stockholm kostar ett periodkort för en student mellan den 1 januari till den 11 juni 2400 kronor. Det är ca 450 kronor per månad. I Skåne är motsvarande kostnad ca 550 kronor. Att föreslå en studiemedelshöjning baserat på en så otillförlitlig budget är inte motiverat.
Svenska studenter är generellt bland de mest skuldsatta i världen, trots att utbildningen är avgiftsfri. Svenska studenter anses i internationella jämförelser ha en bra ekonomi, men är mest missnöjda. Svenska studenter jobbar minst extra men lägger ner relativt lite tid på sina studier. Svenska studenter är förhållandevis gamla när de etablerar sig i arbetslivet. Det skiftar givetvis mellan och inom studentegrupper men om man nu ska generalisera är det så. Dessa fakta hade varit intressant att ta upp när nu studenternas situation ska diskuteras. Jag hade hellre sett ett förslag på hur man löser nämnda negativa trender.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar